fredag 23 november 2012

Marathon des Alpes-Maritimes Nice-Cannes 2012


Klockan är halv 8 det är 14 grader i luften, mulet, nästan helt vindstilla och det är 30 min kvar till start.  Jag och Michelle kommer nyvakna ut från hotellet och börjar gå mot starten som ligger 500 m bort. På vägen genom den annars så fina parken möts vi av en stark bajs lukt och ett 20 tals bajsande människor. Jag kräks lite i munnen medans jag sedan påbörjar min uppvärmning. Jag vinkar sedan farväl till Michelle och börjar jogga mot min startgrupp. Efter detta blir jag helt plötsligt dyng närvös, men jag döljer detta snyggt genom att springa runt på strandpromenaden och se lugn ut inför mina konkurrenter.

2 minutes pour démarrer skriker en röst i högtalarsystemet samtidigt som det spelas fransk popmusik på högsta volym. kl slår 8 och där går starten, jag kutar INTE iväg som en idiot utan håller mig i skinnet. Mitt tidsmål är uppsatt på att bräcka 3 timmars gränsen.

Jag öppnar de första 5 km lugnt på 4:20 fart som planerat. Med i loppet finns det även olika farthållare som springer med en fet flagga på ryggen och 7 olika sårters klockor på armarna + att det även springer en service gubbe bredvid med 5 klockor på armarna och dessutom har förmågan att trolla fram vatten från ingenstans till flagg gubben. Slutpratat om flagg gubben. Min plan är att ligga slickad i ryggen på farthållargubben som ska springa loppet på 3 timmar och sedan kunna gå om någon meter på slutet.

Efter ca 5 km så ser jag Mathias från löparklubben vi kallpratar lite och konstaterar snabbt att det känns bra för oss båda. Första vätskekontrollen kommer och jag tänker: åh vad gott. I samma ögonblick som jag tar vatten tok rusar 3 timmars gubben + hans trolleri/servis man samt hans trogna följeslagare rakt igenom hela vätskekontrollen som om det vore spurten på ett 3000m lopp. Jag slänger i mig vattnet i panik och sätter såklart sista klunken i fel strupe (klassiskt). 3 timmars gubben drygar ut sitt avstånd och jag känner inte riktigt för att gå med i hans tempo riktigt än. Första milen går på 43 min och jag ligger ca 40 sek efter 3 timmars gubben. Nej nu får jag ta och öka så jag kommer ikapp den där gubben tänkte jag medans jag la mig på 4:10/4:05 fart de kommande kilometerna . En sann gammal fransk veteran ser att jag ökar och bestämmer sig för att den där killen ska jag hänga på. Han lägger sig bredvid mig (så nära som det går) och börjar dra långa meningar på franska. Oui svarar jag och gubben ser nöjd ut. Jag hör hur gubben börjar andas mer och mer intensivt, han mumlar sedan långa meningar på franska igen och jag svarar givetvis artigt och fint: Oui. Gubben tittar på mig som jag vore helt jävla dum i huvet och släpper sedan efter på farten.

Efter 5 km alltså 15 km in i loppet är jag ikapp farthållaren. Under de här delarna av loppet känns det riktigt bra och jag funderar till och med på att gå om 3 timmars gubben och fortsätta i 4:10 fart. Men rutinerad och klok som jag är lägger jag mig snällt i klungan och tänker: Fan va gött det är att ligga och köra i klunga! De kommande 7 kilometerna går på en evigt lång spikrak sträcka längs med havet. Det enda jag mins från denna sträcka är att jag fäste blicken på 3 timmars gubbens rygg och bara körde och att vi passera 21 km skylten + att jag åt en halv banan.

25 km skylten kommer och nu har jag en riktigt tung period Mathias från löparklubben kommer ikapp mig och ser fruktansvärt stark ut och jag känner dessutom hur bena börjar bli stela och göra ont. 27 km kommer och jag börjar saka efter klungan lite grann. Det enda som kan rädda mig nu är en fet uppförsbacke + en banan och lite vatten tänker jag. Mina mat önskningar besvaras och där framme är även min feta älskade backe. Fan vad gött tänker jag och aktiverar mina backlöpar muskler. Jag flyger förbi Mathias och tar sikte på 3 timmars gubben igen. Tydligen hade 3 timmars gubben samma tankar som mig fast snäppet bättre. För här kommer nämligen dödsrycket. Nästan Alla förutom servismannen/trollkaren släpper när han drar iväg som en furie i backen.

Vid 30km tänker jag fan vad gött nu är det bara 10 km kvar typ….
Efter 3 timmars gubbens dödsryck så är det nu glesare i leden. Jag har fruktansvärt ont i benen men jag tycker mig plocka någon placering då och då vilket måste inbära att jag fortfarande är stark och orkar. Varje vätskestation framöver är som rena julafton. Glädjen över ett glas vatten, ett sug på en apelsin och en banan bit är enorm. Tyvärr är effekten den motsatta när man har passerat stationen. Det psykiskt knäckande läget som uppstår kan jämföras med att komma hem till ett tomt kylskåp.

Jag löper på och börjar nu att smutta på min gel varje km skylt som jag passerar. Gelen fungerar som ett slags belöningssystem som faktiskt funkar väldigt bra. Jag får också lite då och då hejarop riktade mot mig: ale Juan ale Juan! Det står visligen Johan på min nummerlapp men nu förstår jag när det inte är någon runt mig att den där ”Juan” är ju jag!

Som den Don Juan som jag är löper jag stolt vidare med drägel på hakan och tom blick, omedveten om nästa psykiska fara som lurar runt hörnet. 37 km!! Vem FAN har satt 37 km skylten där 38 km ska sitta*%#?!?! Jag mår för några sekunder väldigt psykiskt dåligt men blir på lite bättre humör när jag snuttar lite på gelen.

40 km. Nu har de där ”typ” 10 km gått och nu är det ”bara” de där 2 fjuttiga kilometerna kvar.

Juans huvud:
den kloka - 2 km fy faan vad långt det är kan du inte bara gå lite?
Idioten - Nej men va fan det är som 2 tusingar det har du ju klarat förr?
den kloka - Ja men inte efter 40 km jävla idiot!
Idioten - käften!
 den kloka - Ok

1 km kvar, Smärta ut i fingertopparna, Michelle vad har du dragit med mig på? Aldrig igen! Inte en chans!

42 km va i helvete varför ligger inte målet här? Tydligen är det någon som har bestämt att ett maraton är 42 km och 195 m långt. Det har ingen sagt till mig! jag blir återigen psykiskt knäckt och avslutar loppet som jag började dagen, genom att kräkas lite i munnen.

Tiden blev 3:03:31 vilket jag är grymt nöjd med! Målet är inte uppnått men jag vet även om jag inte vill erkänna det just nu så kommer jag förr eller senare genomföra ett sådant här lopp igen och då bräcka 3 timmars gränsen!

Over and out
Johan Wikström

måndag 1 oktober 2012

Lidingöloppet

Jag påbörjar min uppvärmning på startgärdet ca 15 min före start där jag springer okontrollerat omkring och ser frän ut. 1 minut kvar till start, och där står jag och säger till mig själv: Ja Johan nu behöver du ju faktiskt inte kuta som en jävla galning de första kilometerna. Jag måste intala mig själv detta då jag helgen innan sprang första sträckan i SM kaveln, där jag kuta allt fan jag hade de första kilometerna.

Starten går och jag kutar så fort jag kan……

Första milen går på 40 min och jag känner att det här känns ju faktiskt helt ok. Vid 15km anropar kroppen huvudet: Tja! Du det börjar göra ont lite här och där nu så du kan väll lugna ner dig lite? Huvudet: Hej! Vi har mottagit ditt meddelande men tyvärr saknar vi hjärnkapacitet för att genomföra ditt önskemål.

Vid 16 km så får jag som någon slags mjölksyra i lungorna. Smärtan kan beskrivas som om en stor och kraftfull person(som skrattar elakt) kör in ett svärd i ryggen på en, och gröper runt lite. Mmm fan vad gött tänker jag medans jag får slå av lite på tempot. Denna smärta måste bort tänkte jag och klämde i mig en gel som kanske skulle hjälpa. Gelen resulterade i någon sekunds lycka där jag kände mig stark som Karl-Alfred Boy. I nästa sekund blev jag otroligt dålig i magen….

Kroppen anropar huvudet: TJA! Du vi ligger jävligt brunt till här nere! Du får fan ta å ge dig nu alltså! Huvudet: Hej vi söker en lösning på problemet var god dröj…

1 mil kvar! Det är inte långt Johan! Ta dig samman! Jag kämpar på i 5 km för att bli av med mina smärtor helt plötsligt släpper mjölksyran i lungorna och jag kan öka tempot lite. Näst sista vätskekontrollen kommer och jag lägger all kraft till mitt hörselsinne. Det jag hör är funktionärer som skriker:
VATTEN! SPORTDRYCK! KAFFE! COLA! BULLE! BANNAN! SALTGURKA!

Jag ger ALLA funktionärer en dissande blick då dessa drycker samt ätbara grejer förmodligen bara försämrar mitt magtillstånd! Men i slutet av vätskekontrollen finns min räddning där finns det ett litet bord med två blyga små tjejer som viskar blåbär. BLÅBÄR! Ge hit skiten! Jag greppar två muggar väldigt bestämt och häver dem i mig, ger småtjejerna en mördande blick och löper sedan iväg.

Magen piggnar till och i de sista backarna är det bara att mata på, de sista 4 km känns dock som en evighet men det tror jag det gör för de flesta! Jag går till slut i mål på tiden 2:10:46. Jag klara gränsen för silvermedalj och är väldigt nöjd över min insats. Är huvet dumt så får kroppen lida!

Over and out
Johan Wikström

söndag 3 juni 2012

Woodjoggen i Grums



Uppvärmning påbörjas 25 min innan start, jag går ur Volvon och tar ett djupt andetag i den härliga och friska Grums lukten…. Svavel som får en att skita grönt i 5 dagar efter inandning, fan va gött tänker jag medans jag påbörjar min jogg. Jag drar ut på den långa startsträckan som väntar och joggar mot det håll som är tvärt emot banhållet och tänker fan vad lätt jag känner mig! Jag vänder sedan om för att möta den värsta vind man kan tänka sig. En vind som kan beskrivas med ens värsta mardröm någonsin. Jag drar snabbt slutsatsen: jaha, här behöver man ta till börrmetoder. Jag skjuter fram hakan, kutryggen och gör ett ryck i äkta börr stil.

Starten går, på den 10 km långa banan som ska löpas två varv. LO Gävert drar iväg fort som fan med två andra IF Göta killar medans resten av fältet kryper ihop bakom min rygg för att inte få frostskador av den kalla blåsten. Borta vid grillen vänder banan och en dryg uppförsbacke till Jättestenskolan väntar. Det slutar blåsa och en IF Göta kille kryper fram bakom min rygg. Jag hänger på och känner att tempot är högt men ändå behagligt.

Starten
Uppe vid skolan står Tomas (Michelles pappa) och hejar. Götakillen ökar då tempot lite men jag hänger med. Vi löper utför och väl nere på den blåsiga rakan ser jag ryggen på Gävert en bit fram. Vi närmar oss ett varv då de som ska springa 5 km viker av vänster in på upploppet in i parken och 10 km fortsätter rakt fram. Precis innan upploppet kommer en hetsig gubbe och löper förbi, han andas som en galning medans han kollar på mig och min nummerlapp. Jag tittar tillbaka på honom och spelar helt oberörd.

Väl förbi varvningen så märker jag att det är helt tomt framför och bakom mig. SATFLÄSK, har jag löpt fel? Några meter senare står Tomas och skriker: JOHAN DU LEDER! Är det sant tänker jag? Ja.. för där står ledarbilen och väntar på mig. Jag drar snabbt slutsatsen att alla de andra killarna löpte 5 km. Yes tänker jag, det är såhär en Kenyan känner sig när han har ryckt alldelses för tidigt på ett maraton lopp.

Jag maler på i den oändliga motvinden och längtar efter den brutala backen upp till Jättestenskolan. Väl uppe så är mina ben fulla med mjölksyra, jag har världens håll i bröstet och jag kippar efter syre i den allt för täta svavelluften. Någonstans bakom vet jag att Anton Nilsson från Kil jagar så jag biter mig själv i tungan och maler på som ett ånglock ner för Grumsbacken.

Väl nere för backen är det bara ca 700 m kvar till mål. Jag hör en röst i huvudet som pratar som Michelle. Michelle rösten säger med en viktig ton: Du vet Johan när du springer såhär fort måste du få in luft för att syresätta dina muskler! Det går inte annars vet du väll? Okej…. tänker jag och suger in luft med öronen den sista biten!

100 m kvar där står Michelle och hejar vilket ger mig de sista krafterna att gå i mål som segrare! På tiden 36,21. 

Michelle vann en elgiganten cykel



Jag vann en pokal...















....och rostfria kaffe muggar

tisdag 15 maj 2012

10-mila, the story


Lite halv dåligt med inlägg på senaste tiden men någon gång ibland kan det faktiskt dyka upp någon historia. Här kommer sammanfattningen av den mytomspunna 10-mila natten.

Kl 21:15 med 15 min kvar till start checkar jag in i startfållan för att löpa 1a sträckan. Jag blir noggrant kontrollerad av en sträng kontrollant som knappar lite på datorn och ser viktig ut innan han låser sin blick i mina ögon och säger:
- Johan Wikström OK TYR? Jag stirrar kontrollanten i ögonen och väntar en kort sekund innan jag svarar med ett väl tilltaget JA!

Jag joggar ner mot startplatsen, efter vägen så står farsan och hoppar upp och ner och säger nått. Jag gör en liten cool vink för att signalera att jag sett han medans jag springer vidare. KL21:23 lämnar jag överdraget till farsan han säger nått men jag har redan tryckt på mute för jag vet precis hur jag ska göra! KL21:29, 1 min kvar till start spänningen är hög då lamporna tänds på i fältet. Det väl tilltagna startskottet ljuder och startfältet drabbas av kollektiv tinnitus de första 10 sekunderna.21:30:11 Tankegången i Johans huvud är nu spring allt fan du kan och håll dig på bena! Startpunkten närmar sig, killen bredvid faller och jag hör hur han skriker när han blir trampad på.

Adrenalinet är på max medan jag viker upp kartan och börjar andas. Det går fort bland skogsdungarna i början och kontrollerna sitter! Första långsträckan in i storskogen kommer och jag ligger med i klungan, jag känner att kroppen börjar vänja sig vid det hårda tempot och det börjar kännas riktigt behagligt. KL 21:55 löps det på en väg då det bubblar till i magen för finnen framför mig, han agerar sportsligt då han lika snabbt som Karl Levin (daladubbeln 07) drar ner byxorna och skiter bredvid vägen. Så här i efterhand så är det faktiskt en imponerande bedrift av finnen att tangera Karls rekord från 2007 (att slå detta rekord är dock en omöjlighet).

Klungan delar upp sig i olika gafflingar och jag får mina kontroller perfekt. En återsamlingskontroll vid en sten väntar. Innan jag kommit fram till kontrollen hör jag flera höga skrik, vad är det här tänker jag? Är det någon som har dött eller? Jag kommer fram till kontrollen och konstaterar att det är värre än så…

Det visar sig att det endast finns två stämplingsenheter vid denna kontroll vilket gör att det står en fet köttmur av hetsiga löpare och slås om att få stämpla. En kille försöker styra upp det hela genom att skapa kö men jag inser efter 30 sek att det funkar fan inte att stå i kö. Jag skriker ut mitt stridsrop och ger mig in i eländet. Jag lyckas med min styrka och fart komma ganska nära enheten. Jag skriker med en bestämd röst: Ta det lugnt för fan! Gruppen lugnar sig för en mikrosekund ner sig och då tar jag min chans att köra ner pinnjäveln i hålet! Jag lyckas och tar mig likt en tyrran ut från högen av galna svenskar och rabiessmittade finnar! Fan vad gött tänker jag och löper som en galning de sista kontrollerna för att sedan total vägga på upploppet!

3,18 är jag efter täten in och är mycket nöjd med mitt lopp.

Over and out Johan Wikström

onsdag 7 december 2011

Mos!

Så här i den sista månaden på året har vädret bjudit på mycket dimma och driv is, vilket i mina ögon är det bästa börr vädret. Du som läser detta undrar säkert Hur kan han tycka såhär? Svaret är MOS! Det sägs att kenyanarnas strategi är maträtten Ugali och träning i massor. Min strategi är mos och träning i massor. För att lättare få ner moset i magen kan man även tillaga en blodig biff. Alla goda ting är tre saker som en god vän en gång sa. Potatismos är gott, billigt och lättuggat. Med mos behöver man inte slösa energi på att tugga utan man kan i princip bara svälja och ge sig iväg på ett träningspass. Jag vill avsluta min moshysteri genom att också ge ut en varning, låt inte moset styra över era liv för då kan det gå såhär (detta gäller speciellt Göran Grevillius):



Jag och Jens har idag på vårat styrelsemöte kommit fram till att det är 7 dec och siffran nummer 7 kan lätt förväxlas med siffra nummer 1 så därför kommer lucka nummer 1 i börrbloggens julkalender här:

Tävling
Vinn en hemmalagad mosbricka!
Svara rätt på följande fråga och skriv namn och rätt svar i kommentarsfältet så skickas det en mosbricka på posten. Frågan lyder: Hur många bultar finns det i Ölandsbron?

onsdag 9 november 2011

På´t igen!

Efter ett lite längre uppehåll så drar vi igång igen. Det har varit lite för varmt för att skriva under sommarn så nu när hösten nalkas och dom riktigt grisiga jobbiga skitiga passen drar igång, drar även börrbloggen igång.
Först ut var ett riktigt grisigt rullskidpass. Nyasfalts-jägaran jens och johan hittade som vanligt Karlstads fräschaste asfalt och trycka sönder med våra trubbiga stavspetsar.
Efter ett tag bar det ut på banvallen och hetsa lite motionärer. Efter ett tag stötte vi på en seg gammal gubbe på rullskidor som vägrade släppa våra ryggar. Han påstår att han åkt genom genom hela sverige på skidor förra vintern, han påstår även att han är min far.

Nu ska jag gå och bestiga berg..... berg av tvätt!

Hörs!

torsdag 31 mars 2011

Muterat supervirus

Såhär inför den stundande säsongen har den starka och oövervinnliga Johan Wikström råkat ut för en Förkylning. Hur kunde detta ske? Ja för det första måste det ha varit nått muterat super virus som kan rå på mig. För det andra, ja shit happens. Det är bara att bryta ihopp och komma igen som en vis man en gång sa.

För att bli av med detta muterade supervirus, så har jag några knep som jag håller hårt fast vid.

Knep 1: knarka Vitaminer. Man kan bland annat ägna förlorad börr tid åt att häva blåbärssoppa och lägga C vitamins tabletter på tungan så det fräser sådär roligt i munnen.

Knep 2: knarka nässpray. I detta fall så är jag endast jävligt snorig vilket gör att det ibland blir svårt att andas. Att knarka nässpray är ett alldeles utmärkt knep mot detta som jag har kommit på själv faktiskt =)

Knep 3: Sov bort ditt liv. Ja här kan man drömma om de fina börr passen man kommer få uppleva när man är på benen igen. Jag drömde t.ex. här om dagen att jag var ute och sprang ifrån elit cyklister med de nya lättviktarna jag snart ska få av Michelle när hon är hemma från det stora landet i väst=)

Gunnar det lilla livet är dålig på att uppdatera sin sida så därför var jag var nere i källaren och kolla vad han hade för sig. Vid lunchtiden var han och rota i frysen efter mat.


Senare på kvällen hitta jag han i garaget där han hade supit sig full på spolarvätska och ”däckat”. Lite sårligt men sant.


Over and out